Rolf Hiller
Rolf Hiller kommenterar norsk film under nordiska filmdagar i Lübeck 1969. Från NRKs sändning Studio 69, tillgänglig på nrktv.no

Om skit kulturellt i ditt eget bo


1 NOVEMBER 1969: Observationer av Sigurd Evensmo

e-post: singur@nytid.com
Publicerad: 2019-11-01

För ett par veckor sedan hade "The Film Magazine" på TV en på Nordiska filmdagar i Lübeck, och den e-postmedarbetare utnyttjade naturligtvis ansträngningen att få några tyska uttalanden om kvaliteten på norska filmer. Naturligtvis? Ja, naturligtvis. För att dessa tyskar ska kunna berätta att norsk film är något skit, och borde en kulturell norska låta någon chans gå för att få den typen av vittnesmål från utlandet och inlandet? De tyska proffsen använde inte direkt ett sådant oförskämt ord som nämnts - tvärtom, de odlade och sade nästan nådigt att vi inte är bra nog. Det finns en inte obetydlig punkt just där. Hade de sagt skit, kunde TV-publiken ha varit lite upprörd i stolarna och om inte höjt bysten, så åtminstone frågade sig själva och andra vad den här typen av ord var starka domare, och hur många de faktiskt hade sett av de ungefär. 250 spelfilmer gjorda i Norge. Men med sin odlade form skulle den tyska egenskapen kunna glida fritt in i de flesta norrmän, för i detta land har en lång långvarig mottaglighet för krossande bedömningar av norsk kultur länge utvecklats.

Detta kan sägas kortare och tydligare: I ett land där kritiker och andra kulturarbetare har gjort det till en rolig vana att skissa i sina egna bon, tolererar vi också enstaka klump utanför. Ja, ta med dem hem.

När jag markerar det lilla tv-avsnittet i "The Movie Magazine" beror det på att det faller in i ett större mönster. Ursprunget till det verkligen återgår till den danska eran, och traditionen överlevde både 1814 och 1905 och alla typer av nationell självhävdande. Men knappast någonsin tidigare har denna egenhet uppträtt lika skarpt och lika negativt i dess effekter som under tiden efter andra världskriget.

Karakteristiskt gäller detta framför allt för norsk underlägsenhet i jämförelser mellan eget kulturliv (om man vågar använda ett sådant ord) och förhållandena i Sverige och Danmark. Vare sig det gäller litteratur, film, teater eller annan konst, har vi under ett sekel varit slagen till föreställningen att Norge inte bara i allmänhet släpar efter, utan är nästan som en karjol på den svenska och danska kulturella autostrada. Det är våra inhemska kulturkritiker som har tagit hand om denna uppgift, outtröttliga i sin hammare år efter år. Vad har vi att göra! Mot Sveriges frodighet, mot modernismen i ...


Kära läsare. Du har nu läst de tre gratis artiklarna i månaden. Så heller logga in om du har ett prenumeration, eller stödjer oss genom att prenumerera Prenumeration för fri tillgång?

Prenumeration 195 kr / kvartal