Att tänka en annan värld


I sin bok tittar han på både den kontextualiserande konsthistorien och den politiska vänstern.

Mikkel Bolt
Bolt är professor i politisk estetik vid Köpenhamns universitet.
e-post: mras@hum.ku.dk
Publicerad: 2019-02-04
Heaven on Earth: Måleri och livet som kommer
Författare: TJ Clark
Utgivare: Thames & Hudson, England

Den engelska konsthistorikern och före detta situationist TJ Clarks senaste bok, Heaven on Earth: Måleri och livet som kommer, är ett oerhört komplicerat och tvetydigt försök att förena målningen med en anti-utopisk utopisk kraft som håller varje flykt in i framtiden i tiden, men samtidigt öppnar dörren till en annan värld. Måla som drömmen om en plats där världen är annorlunda, men utan att tittaren får ett politiskt eller estetiskt-politiskt program som ska realiseras eller genomföras. Som Clark uttrycker Brugel's Slaraffenland, erbjuder målning "en modell för att tänka alternativa världar - tänka på dem, förverkliga dem, bo på sin substans och detaljer - utan att någon som tror att de" tror "på det." Clark är intresserad av denna dualitet av motstånd och omöjlighet, där själva målningen avbryter eller avbryter transfigurationen precis som händer.

Målningens tystnad

Boken består av analyser av fem målningar av Giotto, Bruegel, Poussin, Veronese och Picasso. Långa och täta analyser där Clark ständigt noggrant och mycket självmedvetet beskriver element i målningarna, som alla har att göra med dialektiken mellan det laterala och det laterala, det gudomliga och det jordiska i all sin materialitet. Han stannar länge efter små detaljer i målningarna och återvänder till dem om och om igen. Analyserna kännetecknas av stor kärlek till målningarna. Clark kan inte få tillräckligt med dem och slutar dem aldrig. Han ser ständigt nya detaljer eller små förskjutningar som måste formuleras på ett annat sätt eller återgår till tidigare analyser och ändra dem, språkligt differentiera dem. På så sätt är boken ett försvarstal för målning och vad Clark kallar "målning stum": det faktum att målningen motsätter sig och undgår språk och därigenom öppnar ett utrymme där oklarheter och paradoxer finns.

Analyserna kännetecknas av en stor kärlek till målningarna.

For Clark er de fem malerier at forstå som modsætninger til de dumme billeder, der kendetegner skuespilsamfundet. Debords skuespilsamfundsanalyse er en vigtig reference for Clark. I skuespilsamfundet holder billedlige dominansformer et sønderrevet klassesamfund sammen. Billeder, slogans, brands og memes produceres og cirkuleres konstant og lægger sig som en tynd fernis over en stadig mere udhulet eksistens. Skuespillets billeder er let aflæselige, en mur er lig med amerikansk storhed, et par Gucci-sko er seje, og så videre. De malerier, Clark analyserer, modstår en simpel aflæsning, de lader sig ikke reducere til slogans eller one-liners.

I Giottos maleri Joachims drøm ser vi eksempelvis en engel flyve ned til Joachim, der sover foran en lille hytte. Englen vil annoncere, at Joachims kone vil føde Maria, der senere vil føde Jesus. Maleriet viser den pludselige tilsynekomst af himmelske væsner, det grå bjerg og den blå himmel åbner sig. Tiden synes at gå i stå idet englen dykker ned mod en sovende eller indadvendt Joachim. De to verdener er adskilte, men alligevel i forbindelse med hinanden. Englens rum, den blå himmel, og Joachims rum, det grå bjerg og hytten, udgør to verdener, men vi ser en åbning materialisere sig i farve, pigment og vand. Verden er ved at blive forvandlet. Vi ser også det sorte indre i Joachims hytte, en art modernistisk abstraktion avant la lettre, vi ser de animerede folder i hans tunika nederst i freskoen, og vi ser englen, der på én gang er overnaturlig og konkret synlig, malet på væggen. Joachims drøm rejser uendeligt mange spørgsmål for Clark, og malerierne, han analyserer i bogen, bliver på den måde et modparadigme til skuespillets let-aflæselige dumme billeder.

Opgør

Det handler med andre ord om at se. Bogen er den foreløbige kulmination på Clarks opgør med den kontekstualiserende kunsthistorie, som han selv var med til at lancere i begyndelsen af 1970’erne med bøgerne Image of the People: Gustave Courbet and the 1848 Revolution og The Absolute Bourgeois: Artists and Politics in France, 1948-1851. Kritikken af den på det tidspunkt dominerende biografistiske og formalistiske kunsthistorie til fordel for en marxistisk socialhistorisk analyse, der fokuserer på den samtidige reception af kunstværker og på kunstens klassekarakter, er endt som en karikatur, ifølge Clark, idet den blot påpeger kunstens klassekarakter og glemmer, at kunstværket også er en malerisk begivenhed. Ethvert kulturdokument er selvfølgelig et vidnesbyrd om barbari, som Walter Benjamin formulerede det, men det er også mere end det. Og det er dette mere, som Clark forsøger at fremskrive i sine analyser.

Clark står tilbage med en utilstrækkelig antiutopisme.

Analyserne af malerierne afsluttes af en coda med titlen «For en venstrefløj uden fremtid», hvor Clark skitserer idéen om en venstrefløj, der tager afsked med sin storladne modernistiske fremskridtstro. Analyserne af malerierne er Clarks bidrag til formuleringen af en afdæmpet og tragisk politik, der tager bestik af det 20. århundredes massemord og statsterror i socialismens navn. En venstrepolitik der ikke ser fremad, der ikke er profetisk, men som i stedet skalerer ned og er reformistisk, som ikke politiserer kapitalismen, men undlader at angribe den for i stedet at konfrontere ting, som den faktisk kan gøre noget ved. Det er således et forsvar for en tragisk reformisme, Clark fremsætter. Malerierne er ifølge Clark at forstå som en art eksempler på en sådan moden politik. De viser os glimt af en anden verden, men uden at fungere som inspirerende kampråb. Der er ikke noget at sætte i værk eller noget program at realisere, ingen femårsplaner eller store løfter, der skal indløses. Der er den her verden, men den kan vi måske forestille os på andre måder. Det er det, malerierne gør ifølge Clark.

Spørgsmålet er, om Clark går så langt i sin kritik af venstrefløjen og «den hensynsløse kritik af alt bestående» (Marx), at han ender med at miste det revolutionære i betydningen forestillingen om en ophævelse af den nuværende tilstand. Clark foretrækker at trække sig tilbage. Men tilbage til hvad præcist? Den kapitalistiske moderniserings helvede synes ikke at være blevet mindre påtrængende i det 21. århundrede, og klimakrisen kalder på radikale løsninger snarere end tragisk reformisme. Når Clark forsøger at redde venstrefløjen ved at plædere for modenhed, tager han livet af den revolutionære kritik og står tilbage med en utilstrækkelig antiutopisme. Modstillingen mellem voksen modenhed og ungdommelig blodrus ender paradoksalt nok med at lukke malerierne, han ellers har åbnet vores øjne for. Dialektikken mellem denne verden og transformationen af den forsvinder, når Clark går fra politisk kunsthistorie til politik.

Prenumeration 195 kvartal NOK