Dokumentärer som kommer att förändra världen


Vi står inför en ny våg av dokumentärer som inte är nöjda med att visa verklighet. De vill skapa verklig social förändring, långt bortom de traditionella visningsrummen.

Avatar
e-post: aurorahannisdal@gmail.com
Publicerad: 2017-04-11

"Nu när filmen släpps är bara halva jobbet gjort", säger Julia Dahr.

Den norska filmskaparen är i Köpenhamn i anledning av världspremiären på sin nya film Tack för regnet, och att presentera dokumentären vid evenemanget GoodPitch. Dahr har arbetat med filmen i sex år och tror att hon kommer att fortsätta arbeta med den under många år framöver. Hon hoppas att filmen kan nå långt bortom festivalens publik och nordeuropeiska TV-tittare. Dahr vill att det ska skapa förändringar och ha en krusningseffekt på både lokal och global nivå.

Därmed är Dahr en del av en våg av nya dokumentärfilmskapare som är ovilliga att dokumentera ett fenomen, visa det för världen och sedan gå vidare. De vill skapa verklig social förändring, utanför de mörka visningsrummen.

RUMANGABO, ÖSTRA DEMOKRATISKA REPUBLIKEN AV CONGO, MARS 2012: En ranger ser ut ur parken från en vakttorn vid ICCN Congolese Conservation Ranger-högkvarteret i Virunga National Park, DRC, 9 mars, 2012. (Foto av Brent Stirton / Reportage för GEO magazine).

Från jordbrukare till klimataktivist. För sex år sedan åkte Julia Dahr och kamerakvinnan Julie Lunde Lilleseter till Kenya. De ville göra en film om människor som var direkt påverkade av klimatförändringar. En av dem var Kisilu Musya.

2011 kom Musya tillbaka till landsbygden från staden för att bosätta sig som bonde, som hans föräldrar. Föräldrarna hade också upplevt svåra väderförhållanden, men Musya hade aldrig föreställt sig hur illa det skulle vara. Med klimatförändringarna har vädret blivit mer extremt. Musya och hennes familj kunde till exempel uppleva perioder med torka. När de sedan försökte anpassa grödorna till torrt väder kom floden och tvättade bort allt. Stormen blåste i taket på hans hus.

"Det är svårt att planera för klimatförändringar," säger Musya när New Time möter honom i Köpenhamn med Julia Dahr.

Den kenyanske bonden ba Dahr om å gi ham et kamera, slik at han kunne dokumentere været når hun ikke var der. Med tiden har Musya selv blitt filmskaper og klimaaktivist, i tillegg til å fungere som en uformell rådgiver og leder i lokalsamfunnet. Han hjelper andre bønder med å finne frem til ulike strategier for å sikre avlingene mot klimaendringene. Han har opprettet selvhjelpsgrupper og satt i gang treplantingsprosjekter. De har begynt å samle vann når det regner, og vanner for hånd og med et enkelt irrigasjonssystem. Dette gjør det mulig for dem å høste flere ganger i løpet av en sesong.

Man kan jobbe videre med tematikken og subjektene i en evighet.

Spre bevissthet. Nå vil Musya og Dahr også bruke dokumentaren de har laget til å spre bevissthet om de pågående klimaendringene. Dokumentaren, som skal dubbes til de østafrikanske språkene kamba og swahili, skal forhåpentlig vises for flere enn 100 000 innbyggere i Øst-Afrika. De håper begge at den kan inspirere og bidra til å bygge klimaresistente lokalsamfunn, basert på Musyas modell.

Filmskaperne vil bruke filmen til å holde verdens ledere ansvarlige, og sørge for at løftene fra Paris-avtalen ikke går i glemmeboken. En anledning bød seg da Dahr og Musya presenterte Tack för regnet på GoodPitch, forumet som knytter filmskapere til ideelle organisasjoner. Blant dem som roste filmen denne gang var Danmarks tidligere utenriks- og finansminister og tidligere formann av FNs generalforsamling Mogens Lykketoft, som reiste seg fra forsamlingen og takket filmskaperne for innsatsen.

I løpet av ti år har GoodPitch blitt arrangert på seks kontinenter. Filmskapere fra 25 land har til sammen dratt inn 25 millioner euro til sine ulike prosjekter. Under arrangementet i København ble Tack för regnet presentert for beslutningstakere, organisasjoner, politikere og media. Filmteamet møtte representanter for blant annet World Economic Forum og Mary Robinson Foundation.

«Vi har kommet i kontakt med mange vi ellers ikke ville nådd, og flere har allerede signalisert at de vil hjelpe oss med å få Kisilu og filmen inn på ulike fora, organisere lokale visninger og spre blest om filmen,» sier Julie Lunde Lillesæter. Hun har i tillegg til å fotografere også fått tittelen «impact producer» i etterkant.

Lillesæter er ikke i tvil om at denne muligheten vil gjøre det lettere å få til en sterk kampanje og å få vist filmen til de rette menneskene på de rette stedene.

Bedre enn en kampanje. Dokumentarer får ofte støtte fra ideelle organisasjoner, men organisasjonene har like ofte sin egen agenda. Et nøkkelord her er «impact»: Man vil at filmen skal kunne brukes i påvirkningsarbeid ute i den virkelige verden og skape reell forandring.

«For den riktige organisasjonen kan filmen bli et nyttig verktøy. Hvis den treffer godt med tematikk, land eller demografi, kan en ekstern dokumentar være bedre egnet til å skape endring enn en internprodusert kampanje,» sies det på seminaret «The Art of Impact» i København.

«Det er vanskelig å planlegge for klimaendringene.»

Den belgiskproduserte dokumentaren Virunga fra 2014 tar for seg kongolesiske nasjonalparkvokteres kamp mot snikskyttere og et mektig, internasjonalt selskap. Denne filmen er et godt eksempel på en dokumentar som har fått slik støtte. Det har rent inn midler fra blant annet Global Witness, organisasjonen som kjemper mot korrupsjon og miljøkriminalitet, og Howard G. Buffett Foundation, som jobber med å heve levestandarden for fattige.

Abigail Anketell-Jones har jobbet med produksjonen av både Virunga og den prisbelønte kortdokumentaren Vårt vita Hjälmar, som forteller om det syriske sivilforsvaret. Begge filmene er GoodPitch-prosjekter, og har skapt ringvirkninger langt utover det filmskaperne kunne tenke seg.

«GoodPitch stiller det ambisiøse spørsmålet: Hva er det beste man kan få til med denne dokumentaren? Det er ekstremt inspirerende,» sa Anketell-Jones under seminaret.

Reelle endringer. På sine nettsider har filmskaperne oppsummert hvilken «impact» Virunga har oppnådd. De mener at dokumentaren har endret folks bevissthet, og dessuten enkeltpersoners handlemønster, til for eksempel å sikre at man ikke har investeringer i selskaper som olje- og gassprodusenten SOCO – dokumentarens store stygge ulv. Filmen avslører omfattende korrupsjon i selskapet. Disse avsløringene har blitt tatt på stort alvor og har blitt ført videre av viktige nyhetsmedier som BBC, The New York Times, The Telegraph og Al Jazeera.

SOCO gjennomførte til slutt en intern granskning, og forsikret deretter pressen om at de hadde ryddet i rekkene.

«Det var et tilbakeslag,» sier Anketell-Jones. «Vi måtte jobbe dobbelt så hardt for å få folk til å innse at kampen ikke var over.» Granskningen ble i etterkant stemplet som utilstrekkelig av selskapets aksjonærer, hvilket førte til at en av dem, Den engelske kirken, ba SOCOs styreleder om å trekke seg.

Virunga-skaperne kan helt klart si at dokumentaren har bidratt til å endre situasjonen for nasjonalparken og dens voktere. Filmen har også bidratt til å rette søkelyset mot korrupsjon.

En utfordring som oppstår når man driver et slikt omfattende arbeid i kjølvannet av en dokumentar, er at man kan jobbe videre med tematikken og subjektene i en evighet, forteller Anketell-Jones.

«Man må spørre seg: Når er jobben gjort?» sier hun.

Hannisdal er frilansjournalist. aurorahannisdal@gmail.com

Prenumeration 195 kvartal NOK