Hartmut Rosa har utmärkt sig som en klassisk kritiker av modernitet, men med nya tillvägagångssätt. Hans första stora verk, som kom ut på engelska under titeln Acceleration, följdes upp förra året av ett annat stort projekt, Resonans, som ligger till grund för den nya – och mycket kortare – boken Världens okontrollerbarhet.
I inledningen till den engelska utgåvan noterar Rosa hur det tyska huvudkonceptet från originalet, "Unverfügbarkeit", är nästan omvandlingsbart. På norska kanske vi vill prata om orolighet (eller "oflexibilitet") eller något som inte finns till vårt förfogande. Det orubbliga för Rosa ligger i upplevelsen som motstår vår impuls att kontrollera, vår önskan att bemästra och förutsäga världen och därmed göra den till vår egen. Om denna mänskliga impuls inte är ny, betonar Rosa med rätta att det är i modern tid som vi verkligen har blivit kontrollfria i stor skala: Militär kartläggning av modern tid och kolonisering av världen kom samman med underkastelsen av naturen genom vetenskap. Denna ideologi, inbäddad i ständigt nya system för administration och tekniska verktyg, blir ett aggressivt försök att dämpa inte bara det vilda och främmande utan också det slumpmässiga och obegripliga, våra egna liv och världen omkring oss.
Det som försvinner är acceptansen av och förmågan att njuta av och leva med det okontrollerbara.
Det som försvinner är acceptansen av och förmågan att njuta av och leva med det okontrollerbara, tror Rosa. Boken framträder i första hand som poetisk visdomslitteratur mer än som sociologisk teori. Problemet han tar upp kan vara evigt och oklart, men Rosa visar att vi sena moderna människor har ett konstigt oroligt förhållande till det okontrollerbara i livet.
Optimerings- och livsuppgiftslistor
I vår tid försöker vi inte bara planera befruktning och förlossning utan också barns genetik, hälsa och tidig barndom, med en blandning av preventivmedel, genetisk manipulation, medicinska ingrepp, larm och övervakningsutrustning. Om något går fel är det vårt eget fel, ansvaret är totalt, för det finns alltid mer du kunde och borde ha gjort för att säkerställa resultatet – det vill säga barnets liv och hälsa.
Senare i livet känner barnet ett enormt ansvar för att göra något av sig själv, men efter att grundskolan, eventuellt också gymnasiet är över, går du från att ha allt planerat runt dig till att behöva välja ett vansinnigt antal möjligheter eftersom det är omöjligt att kontrollera – och resultatet är panik.
Vi försöker också planera barnens genetik, hälsa och tidig uppfostran, med en blandning av
preventivmedel, genteknik, larm och övervakningsutrustning.
Att låta livet gå sin gång blir ett självklart alternativ, men rädslan för att förstöra livet blir överhängande: valet av karriär är svårt nog, medan det notoriskt riskabla valet av livspartner försöks säkras genom olika åtgärder och reservationer. Där du inte har full kontroll, går du till optimering: maximerar flikar med en partner på dejtingsappar. Optimering av egen kropp, hälsa och prestanda har blivit normal i stil med trenden "det kvantifierade jaget" – kroppshackning, analysverktyg, effektivitetsmatriser. Livet blir mer och mer som en evig manöver, en checklista eller en att göra-lista, medan den spontana interpersonella kontakten försvinner.
Kommunikativa yrkesgrupper som hälsoarbetare och lärare upplever att mänsklig kontakt och fruktbart utbyte överskuggas av mätningar, kvalitetssäkringar, kvantifieringar och byråkratiska rutiner. Ålderdomen är märkt som en sjukdom, och döden blir en sista oacceptabel provokation mot det moderna projektet – som frustrerande bara kan övervinnas genom självmord eller transhumanistiska mått på evigt liv.
Något kommer att anropa oss
Rosas poäng är inte att vi ska gå till den motsatta ytterligheten och låta saker gå, eller avstå från ansvaret. Tanken är att få tillgång till världen inte får förväxlas med att ha den under vår kontroll.
Turism blir ett exempel: För att komma bort från våra eviga att göra-listor, reser vi någon annanstans och förklarar ett undantagstillstånd, upplever saker och låter livet fortsätta. Men även upplevelsen blir en vara och något som måste behärskas och dokumenteras. Det verkliga mötet är frånvarande.
Trots alla våra ansträngningar för att kontrollera världen hoppas vi i hemlighet att något kommer att ringa till oss, påpekar Rosa – något oväntat eller något nytt som är gömt i det kända. Något som vill ha något med oss, ett oväntat möte som förändrar oss. Han påpekar att det här är historien som berättas i alla intervjuer med kända personer: Vad vi vill höra om är de plötsliga konverteringarna, uppenbarelserna, en person eller en plats eller en bok som fick allt att se annorlunda ut, en plötslig inspiration , ett samtal.
De religiösa övertonerna i sådana beskrivningar pekar i rätt riktning för Rosa: Själva termen "Unverfügbarkeit" användes av den radikala teologen Bultmann, som inspirerades av den existentiella filosofen Kierkegaard. Religion, med sina förmoderna rötter, bär in en djupare impuls, en längtan efter att bli hörd och åberopad.
Magi och vetenskap
Modern vetenskap är, som många antropologer har påpekat, närmare magi än religion, eftersom den syftar till att kontrollera världen och få makt över sin omgivning. Lusten efter sådan makt är en farlig och kanske omöjlig önskan. Vi kan inte begära en robot eller älska en robotkatt, påpekar Rosa. Den andra parten måste ha en egen vilja eller motstå för att vara intressant, för att väcka vår uppmärksamhet och önskan.
När fler och fler kan beställas, kontrolleras och produceras med en knapptryckning blir världen allt tystare: Den ligger vid våra fötter, men talar inte längre till oss, varnar Rosa. I åldern med tillgång är mänsklig passion och längtan också på reträtt, som Pettmann diskuterar i sin bok Peak Libido . Gemensamt för dem är en önskan att förstå vad som krävs för att ha en verklig kontakt med världen och andra människor i beräkningen. Det okontrollerbara framträder i sin negativa form som miljöproblem och politiskt kaos, kanske just för att vi har tappat förmågan att lyssna och röra.