Krisen när det kommer


Nästa finansiella kris kommer inte att vara som den föregående.

Ansvarig redaktör i Ny Tid
e-post: truls@nytid.no
Publicerad: 2019-02-01

Låt mig antyda detta med Charlie Chaplin - när han ser två sätt att filma bananskallskämt: Det första visar en välklädd man som går längs Fifth Avenue i New York. Kameran går sedan till närbild av själva bananskalan, klipps fast på foten som glider, och sedan en utzoomning med mannen som landar på ryggen. Ha ha ha. Men den andra scenen, förklarar Chaplin, börjar som den första, men sedan ser mannen bananskalan och ler när han upptäcker den dolda filmkameran och sedan snabbt kliver åt sidan - men blind när han är mot det öppna spermlocket, kraschar han in i hål.

Joseph Vogl

Berliner Joseph Vogl står bak bästsäljaren Huvudets spöke - nyligen släppt på norska som Spöket av kapital (Utgivare H // O // F, 2019, översatt av Eirik Høyer Leivestad). Huvudpoängen när jag läste boken är den irrationella och oförutsägbara framtiden för finansmarknaden - trots att ekonomer fortfarande verkar tro på marknad som rättvis och balanserande. Vogl hänvisar till Adam Smiths "osynliga hand" som marknadsliberalisternas något religiösa tro på en rationalitet bakom det som fungerar. Vid lanseringen i Oslo i januari påpekade Ebba Boye, i samtalet med Vogl, också att ekonomin nu behöver nya läroböcker, för marknaden är inte en "perfekt" mekanism där kriserna uppstår av helt andra skäl.

finansialisering

Boye och Vogl hänvisar till dagens nya ideologi som "finansiering", där betoningen har förskjutits från den reala ekonomin. Finansiärer försämrar den reala ekonomin för ackumulerade värden, eftersom de är mer bekymrade över företagets försäljningsvärde än själva produktionen. Denna finansiering kryper också in i allt större livsområden, där pengar har blivit samhällets mål och omfattning.

Boye nämner biltillverkaren Ford, som idag tjänar mer på vinsten från försäljningen billån än på den faktiska bilförsäljningen. Och att företagare blir allt mer intresserade av försäljningsvärdet på sina aktier än att företaget återinvesterar vinster i verksamheten. Betydande vinster går därför till förvärv av aktier snarare än återinvesteringar i jobb eller produktion.

Här kan vi lägga till att finansiären också drivs av så kallade skuldsatta lån – spekulative lån med høy risiko. Det internasjonale pengefondet skriver at disse lånene anvendes til oppkjøp og fusjoner, utbetaling av utbytte og tilbakekjøp av aksjer. Lånene går ikke til nødvendig langsiktig investering i produksjon, men er heller uttrykk for et ønske om kortsiktig gevinst. Og slike aksjeverdier kan plutselig falle om forventningen på avkastning blir dårlig, slik et selskap som Apple har «tapt» aksjeverdier nylig for mer enn 3000 milliarder kroner (på grunn av dårlig Kina-salg) eller slik flyselskapet Norwegian sin aksjeverdi er halvert siden mai i fjor (grunnet svekket resultat).

Prenumeration 195 kr / kvartal

Vanvittige summer

Ebba Boye

Ifølge Vogl og Boye er det finansielle markedet nå – slik det i stor grad består av derivater og liknende – på rundt 10 000 000 000 000 000 kroner, eller nesten 1000 oljefond, om jeg har holdt styr på alle nullene. Dette er virtuell penger, finansprodukter og spekulative investeringer utenfor realøkonomien. Derivater forklares som det å kunne forsikre seg mot at prisen på eksempelvis korn skulle falle – før sesongen – om du er bonde. På den annen side kan brødbakere sikre seg mot at kornprisene går opp. Dette var kanskje en god tanke en gang, men i dag er dette stort sett rå spekulasjon i valutakurser, risikoaksjer, subprimelån, rentesatser, inflasjon og mulige handler eller politiske hendelser. Denne «virtuelle» omsetningen er nå på rundt 15 ganger hva hele verden reelt sett produserer og omsetter for årlig – altså verdens samlede brutto nasjonalprodukt (BNP).

Hvordan har slike «pyramidespill» blitt mulige? Jeg vil si at underveis har i det minste sentralbankene – som amerikanske Federal Reserve, European Central Bank eller Norges Bank – «trykket» penger som de låner ut til bankene, som igjen låner disse videre til bedrifter og private. Bankene går også gjerne flere runder med pengene, som resirkuleres innom flere låntakere. Og er det krisetider, sørger statsbankene for såkalte kvantitative lettelser, der mer penger trykkes opp og strøs rundt for å hindre nedgangstider. Den økonomiske veksten er første prioritet.

Vi andre som tjener våre penger på lønn fra normalt arbeid, vil også tape relativt sett om våre «sparepenger» blir en stadig mindre andel av økende pengebeholdninger. Og går sentralbankenes «seddelpresser» varme, har man dårlige nasjonale framtidsutsikter, der man møter skepsis til valutaen utenfra – eksempelvis slik valutaen i Venezuela har falt til under en hundredel i forhold til dollaren tidligere.

Tilbake til Vogl

Han skriver at å forutse punktet der finans- og gjeldsbobler kan briste, ligger et sted «mellom (kalkulerbar) risiko og (uberegnelig) uvisshet». Vogl beskriver vår tids gigantiske spekulasjon som der «nåtidig risiko utlignes med framtidig risiko, som igjen blir utlignet med framtidige framtiders risiko.» For nåtidige «markeder styres av en endeløs serie av foregripelser». Man forskyver altså regningene inn i framtiden. Her blir «framtid, altså tid, forutsatt som en uendelig og uuttømmelig ressurs».

«Nåtidig risiko utlignes med framtidig risiko, som igjen blir utlignet med framtidigeframtiders risiko.»

La meg legge til at staten vel ikke er særlig bedre enn finansspekulantene – der statsbankene tar opp lån de neppe akter å innfri, altså betale tilbake med det første. Prinsippet om at man tradisjonelt betjener lån med framtidig skattlegging eller andre statlige produksjonsinntekter, virker forlatt. Vel, i Norge har man jo formue, enn så lenge – oljefondet er hovedsakelig investert i papirer for avkastning framfor i fast eiendom.

I USA tok de opp lån for rundt 2800 milliarder kroner siste kvartal i fjor, faktisk like mye som statens lån i hele 2006. Det sies at man står rett foran nedgangstider når statsgjelden overstiger 90 prosent av brutto nasjonalprodukt. Men interessant nok er, ifølge The Economist, statsgjelden i Japan nå på hele 230 prosent av BNP – og likevel investerer man ivrig der. Slike sterke aktører har tydeligvis mer kreditt enn andre.

alternativ

Bowie
Hvorfor Bowie i videoen Plutselig Ses med en T-skjorte påskrevet «song of Norway” vites ikke.

Om du som oss ikke tror at dette bare vokser inn i himmelen, er spørsmålet hvordan man skal gjøre seg mindre avhengig av finansboblene. Utover å bruke penger for å eie reelle ting, kan jeg vel som andre antyde noen verdier på siden av finanspengenes løpske verden: som tilegnelse av kunnskap og erfaring; opprettholdelse av god helse; menneskelig samvær og langsiktige vennskap; eller gleden over hva naturen kan tilby. Det å nyte ettermiddagssolen koster fremdeles ingenting.

Nye pengekriser oppstår med jevne mellomrom, og den neste kan være katastrofal – som historien med bananskallet.

Jeg avslutter derfor her med David Bowies sang «Se gjerne videoen på http://youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4
eller artikkelen Övermogen ekonomi.


Kära läsare. Du har nu fyra gratis artiklar kvar den här månaden. Känn dig fri att rita en Prenumeration, eller logga in nedan om du har en.



Lämna en kommentar

(Vi använder Akismet för att minska skräppost.)