Twin Peaks: The Return Directed by David Lynch USA

Tugglasen jag gillar är tillbaka på mode


David Lynch är på höjden av sin karriär i det senaste numret av tv-serien Twin Peaks.

e-post: kjetilroed@gmail.com
Publicerad: 2017-06-15

Ugglorna är inte som de verkar vara, det kallades originalet Twin Peaksserie i början av 90-talet. Eller, för att göra ett annat kryptiskt uttalande som upprepades i serien: Tuggummiet du gillar kommer att komma till moden igen. Speciellt denna sista som jag funderade över länge, minns jag, när den ursprungligen dök upp på skärmen. Tuggummi i som? Jag kopplade inte detta. Det fanns en annan sak med ugglor, jättar, en skrubbig Killer Bob, såväl som kortvuxna som talade konstigt, eftersom dessa karaktärer redan var på väg in i det gåtfulla, tänkte jag. Men inte tandköttet.

Men ja, det också. Ingenting skyddas för det rituellt gåtfulla, som upprepas i mäktiga uppträdanden i Lynchs symboliska värld. Alla dessa konstiga uttalanden, de mest triviala elementen du kan föreställa dig, är formbara pussel för Mr. Lynch.

Kyle MacLachlan i en stillbild från Twin Peaks. Foto: Suzanne Tenner / SHOWTIME

Ritualiserade symboler. Stora belopp har skrivits om Twin Peaks, så vad kan vi egentligen säga om den här serien? Baserat på ett mord, en detektivhistoria, flyttade serien åtminstone ljusår bort bro eller någon annan brottsserie som vi har sett tidigare och sedan. Det var kopplat till magin, den andliga - och en sekulär värld, som också beskrivs väl i serien, förvandlades till något mytiskt i sig.

Jag minns en scen från ett av de första avsnitten där FBI specialagent Dale Cooper - spelat av Kyle MacLachlan - undersökte mordet på en ung man -
tjej Laura Palmer. Efter några omgångar med mer konventionella metoder växlade han plötsligt till tibetansk buddism; Inspirerad av östlig mytologi och ritualer kastade han stenar för att eliminera misstänkta. Det intuitiva och mytiska trumf det rationella. Och så fortsatte det, och många av oss sprang, för vi hade inte bevittnat något sådant tidigare. Jag blev fan. Och naturligtvis var jag i brand när serien kom tillbaka, som Laura Palmer föreslog när hon sa till Agent Cooper i början av 90-talet att "vi ses igen om 25 år."

Lynch betonar att världen fortfarande är ett mysterium.

Spørsmålet er om de nye episodene forandrer noe, og om de holder mål. Vi kan i hvert fall si at både de nye og de gamle episodene er formet som en mekanisme for å produsere undring og nysgjerrighet. De huler ut det vi trodde vi visste hva var (ugler og tyggegummi) for å lede oss inn på det vi ikke har forstått. Eller: Lynch gjør det vi har et gitt begrep om til noe tåkete og fascinerende, for å understreke at verden fortsatt er et mysterium. Han fikserer undringen i pregnante symboler, emblemer nærmest: et ildsted som brenner litt raskere enn det skal, for eksempel. Eller enorme mengder donuts rituelt dandert på sheriffkontoret i småbyen Twin Peaks, som om det var en liturgisk seremoni vi var vitne til (de dukker opp i den nye sesongen også).

Prenumeration 195 kr / kvartal

Eller ganske enkelt ypperstepresten agent Dale Coopers credo, «damn good coffe» – med oblatkjeks for anledningen erstattet med kirsebærpai.

Vandrende ild og tv som ikke er tv. Nei, uglene var så visst ikke hva de så ut til å være den gangen for 25 år siden. De er symboler for noe annet, noe mer, noe mystisk og mangetydig, som du ikke slutter å tenke over hva kan være, men som er gjemt i skogen eller det hemmelige tempelet som drar seg unna dagslyset, den rasjonelle undersøkelsen, kartleggingen. Red lodge, Black lodge. Fire, walk with me.

Slik er det i den nye serien også, bortsett fra at uglene nok er Enda mindre like seg selv. For Twin Peaks er ikke helt Twin Peaks heller, skal vi dømme etter de første episodene i den nye sesongen. Jeg vil faktisk hevde at Twin Peaks: The Return virker hav lovende enn den opprinnelige serien som – la oss innrømme det – ble i overkant såpeoperaaktig mot slutten. Nå skal det sies at serieskaper Lynch selv i liten grad var med på disse siste episodene, og bare regisserte en håndfull av hele serien; det er uansett ikke til å komme fra at 2017-utgaven virker mer helstøpt. Mer Lynch-aktig – det er åpenbart at han selv har kontrollen gjennom hele forløpet, i alle ledd.

Bedre enn originalen. Den visuelle kunstneren Lynch kommer også til sin rett her: Mange scener er usedvanlig godt gjennomarbeidet og kan betraktes som selvstendige kunstverk. Lyden i den nye serien er også fremragende.

Men aller best liker jeg den vanvittige kompromissløsheten, som er sterkere nå – og hvordan Lynch nok en gang drar meg ut i et symbollandskap som ikke likner på noe annet jeg har sett. I tredje episode går det over alle støvelskaft når to utgaver av agent Cooper konkurrerer om oppmerksomheten. Portaler fra én dimensjon til en annen går gjennom et strømuttak, og et bevegelig tre med en snakkende hjerne henviser til Lynchs første film Eraserhead fra 1977. Blant mye annet.

Mange har vært spente på om Lynch ville leve opp til forventningene han etterlot med de to første sesongene. Dét har han, til gagns. Sagt på en annen måte: Tyggegummien jeg liker har kommet på moten igjen.


Kära läsare. Du har nu fyra gratis artiklar kvar den här månaden. Känn dig fri att rita en Prenumeration, eller logga in nedan om du har en.