Vänsterpopulistiska luftslott


Svenska Göran Greider och Åsa Linderborg presenterar ett idealistiskt projekt, men ignorerar både dagens ekonomiska sammanhang och betydande historisk kritik i sitt försvarsarbete för vänsterpopulation.

Mikkel Bolt
Bolt är professor i politisk estetik vid Köpenhamns universitet.
e-post: mras@hum.ku.dk
Publicerad: 2018-08-01
Det populistiska manifestet

De dramatiska politiska utvecklingen de senaste åren - från Brexit till Trump och den dramatiska kollaps av stora regeringspartier i länder som Frankrike, Spanien och Italien - analyseras ofta som ett uttryck för en högerpopulistisk motreaktion i kölvattnet av finanskrisen. Stora delar av dem som alls bryr sig om att rösta vägrar rösta för traditionella partier eller kandidater och protesterar representativ demokrati genom att rösta mot systemet. De röstar populistiska och vänder ryggen till ett politiskt system som, över partisanskap och den traditionella höger-vänster distinktionen, verkar ha accepterat neoliberala avregleringar till förmån för multinationella företag som den enda hållbara politiken. Och det även efter finanskrisen som inte resulterade i någon betydande politisk självkritik hos de stora regeringsstödjande partierna i USA och Europa.

Populism - både problemet och lösningen?

Under de senaste åren har den nyliberala hegemonin utmanats av olika partier och rörelser som betraktar sig som motståndare till systemet, de så kallade populisterna. Neoliberalismen har nu allvarliga svårigheter att reproducera sig politiskt (genom valkampanjer) och tvingas ta till teknokratregeringar (som i både Grekland och Italien) eller ersätta globaliseringen med etnonationalistisk retorik i ett försök att bromsa folkets missnöje. Oavsett var vi tittar i Gamla Västern står tiden i tecken på populism, med främlingsfientlighet över hela linjen. I USA är Trump inte bara upptagen med att slåss mot pressen och FBI, samtidigt som han delar ut gigantiska skattelättnader till näringslivet och de mycket rika och införande av tullar på utländska varor. I USA kombineras nyliberalism med protektionism i en ovanlig bisarr blandning med en gal Ubu Roi vid rodret. Det är inte mycket bättre i Västeuropa, där de stora partierna på många platser fritt släpps eller hårt utmanas av partier som presenterar sig som systemkritiska och lovar att skydda de nationella samhällena.

Den nya vänsterns identitetspolitik har frammedarbetat arbetarna och lämnat dem till höger, hävdar Greider och Linderborg.

Med boken Det populistiska manifestet de två svenska journalisterna och författarna Göran Greider och Åsa Linderborg ingriper i denna utveckling. De slår ett slag mot vänsterpopulismen som inte bara måste ta upp kampen mot högerpopulismen, utan ännu viktigare avskaffar den neoliberalism som själv ansvarar för populismens nuvarande styrka. Populism är alltså inte bara ett problem utan också lösningen, det visar sig. Målet är att ersätta högerpopulism med vänsterpopulation. Som de uttryckte det: "Populism signalerar ett avbrott från det marknadsliberala paradigmet." Det handlar bara om att ge populismen en annan riktning. Greider och Linderborg kommer att använda den (höger) populistiska oppositionen mot det de kallar marknadsliberalism för att återuppliva socialdemokratin och återigen göra det till ett populärt projekt som kan föra samman arbetarklassen.

151 avhandlingar

Greider och Linderborgs bok består av 151 avhandlingar och är en jämn analys av den aktuella utvecklingen, högerpopulismens kritik av marknadsliberalismen och början på formuleringen av ett politiskt program i form av en vänsterpopulation som kan återinför sociala frågor och ersätta identitetspolitik med (arbetarklasspolitik). Beskrivningen av uppkomsten av högerpopulism som villkorad av gradvis utfasning av det efterkrigstidens välfärdssamhället under de senaste 40 åren, med ett särskilt fokus på Sverige, är inte attraktiv. Detsamma gäller för analysen av nyliberalismen. Men tyvärr har båda sitt ursprung i en alltför kort analys av politisk-ekonomisk utveckling under andra hälften av 20-talet. Greider och Linderborg är inte alls medvetna om de strukturella ekonomiska begränsningarna som sätter ramen för politiska val, och de tror att allt handlar om politik och ideologi. Om vi ​​nu vädjar till folket på ett annat sätt än högerpopulisterna - i Sverige Sverigedemokraterna, i Danmark det danska folkepartiet, i Norge det progressiva partiet - så kan vi återupprätta löneproduktivitetskompromiss efter lön, där den kapitalistiska staten och fackföreningarna tillsammans skapade den nationella sociala staten och förvandlade det kommunistiska hotet till kollektivavtal, välfärd och konsumtion (för arbetarklasserna i de västra nationella demokratierna). Greider och Linderborg är så glada över välfärdsstaten efter kriget att de inte bara förbiser periodens stora reformer för att undvika revolution, utan också försummar att arbetarna aldrig får det de kämpar för. Maj '68 är ett bra exempel där drömmen om autonomi förvandlades till osäker arbete och stressinducerad individualiserad självoptimering.

Det är ett tydligt nostalgiskt projekt som författarna formulerar.

Att slåss mot Trump och Sverigedemokraterna för rätten att leda resan tillbaka till 1950-talet verkar för mig vara liten socialist. Och åtminstone är det svårt att se vad det har att göra med upphävandet av nationalstaten och den monetära ekonomin. Detta var annars programmet Marx och Engels presenterade under sin tid Kommunistiska manifestet, med vilka Greider och Linderborg initialt jämför sina populistiska manifest.

Tillbaka till klass- och nationstat

De två svenska författarna är dock något mindre ambitiösa än sina föregångare. Marknadsliberaliseringens individualisering och högerpopulismens etnonationalism måste bekämpas med uppfattningen om den nationella arbetarklassen. Med andra ord måste vi gå tillbaka till klass- och nationstat. Den nya vänsterns identitet har främjat arbetarna och lämnat dem till höger, skriver de. Uppgiften är alltså att ta över eller vinna den nationella demokratiska ideologiska interpellationen, som Greider och Linderbogs inspirationskälla Chantal Mouffe uttryckte det. Socialdemokratier måste tala med arbetarna, med den nationella arbetarklassen, precis som Jeremy Corbyn gör i Storbritannien. Corbyn visar vägen. Han har tagit ställning med Blairs tredje väg och dess knän för marknadsliberalism till förmån för en förnyad klasskampretorik som talar om social ojämlikhet och stillastående löner. Det är så Greider och Linderborg vill ha. Arbetaren och nationen måste återigen bilda pelarna i en ny (eller gammal) socialdemokrati som måste skära ner den värsta rasismen och driva upp statens kontroll över kapitalismen (men inte försöka ta bort den).

Det är ett mycket idealistiskt (i motsats till materialistiskt) projekt som Greider och Linderborg är närvarande, i den meningen att de politiska begränsas till ideologiska val fristående från ett ekonomiskt sammanhang. Men det är också ett tydligt nostalgiskt projekt de formulerar. Det är som om de hellre skulle glömma den viktiga kritiken av vänsterkommunismen och den nya vänstern under 1950- och 1960-talet formulerad av socialdemokrati och leninism som skulle ge arbetaren kontroll över kapitalistisk produktionssätt snarare än att likvidera den (till förmån för kommunistisk distribution). Socialdemokratin och leninismen hypostaserade den industriella (vita, manliga) arbetaren och ville bara ta över kapitalismens kontroll och inte avskaffa den.

Grunden för en reform av kapitalismen har försvunnit

Den politiska och ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet har dock tagit bort de sociohistoriska möjligheterna efter välfärdssamhällen efter kriget. Den sociala staten var beroende av en växande ekonomi. Det gjorde det möjligt för dem att ta upp arbetare och expandera. Under de senaste tre decennierna har de avancerade ekonomierna emellertid blivit mindre och har därför inte kunnat ta upp arbetare utan kasta dem ur ekonomin. Detta är bakgrunden till den långa neoliberala nödlandningen där social reproduktion har sparats och visat upp statens repressiva sida i form av övervakning, antiterrorism och stram invandringspolitik.

I USA kombineras nyliberalism med protektionism i en ovanlig bisarr blandning.

Även om arbetarklassen har en framtid som medelklasskonsumenter framöver - och det kommer förmodligen att vara i Kina och Indien - har grunden för kapitalismreformen försvunnit. Drömmen om att förvandla de lokala arbetarklasserna till en universell medelklass är död. Och valet står nu mellan mer exploatering och det strukturella våldet det medför, eller ett överskott av kapitalismen. Endast en genomgripande omvandling av den västerländska kapitalistiska civilisationen, som vi känner till den, kan bromsa kapitalens sumpiga girighet från att förstöra planeten och oss alla. Tyvärr är reformism inte längre ett alternativ.

Prenumeration 195 kvartal NOK