Krigsindustrin:När oljealdern är över kan vi överleva krig - om vi svänger höger. dramaserie Tillverkad i Norge tar upp etiska frågor för den norska vapenindustrin.

Avatar
e-post: post.dag@gmail.com
Publicerad: 2020-03-12
Tillverkad i Norge - För säkerhet och fred
Direktör: NRK Radioteatern
()

Torsdagen den 12 mars kommer NRK Radio Theatre att ha premiär i spänningsserien Tillverkad i Norge. Det finns en hörsel spel för sex avsnitt om norsk vapenhandel.

Dramaserien börjar med att norska soldater i Irak, under amerikansk befäl, beordras på ett uppdrag och avslöjar att rebeller har vapenlager med raketer tillverkade på Raufoss. Detta scenario är inte orealistiskt och det slår mig. Jag växte upp på Raufoss och arbetade i Centralamerika när missiler från min hemstad användes av rebeller som kämpade mot Norges politiska allierade. Förhållandet nekades av ammunitionsfabriken tills fakta inte kunde motbevisas. De norska myndigheterna var generade.

Etiska frågor

Norsk vapenhandel till färgglada adresser, vare sig det till Jair Bolsonaros Brasilien, till Kuwaitets emir eller till diktaturet i Thailand, har normaliserats. Sådana anslutningar betraktades tidigare som skandaler. Nu är de glada saker i Teknisk Ukeblad. Därför är det uppfriskande att NRK och manusförfattaren Vegard Steiro Amundsen belyser etiska frågor som inte har diskuterats i den norska allmänheten utan regeringens vägran att säga att Norges säkerhet beror på intäkter från försäljning av militära produkter till "tillväxtmarknader i Mellanöstern".

Logiken bakom Norges säkerhet beror på intäkter från vapenförsäljning, är att vapentekniken är dyr att utveckla. Idag är vi i elitedivisionen. Om vi ​​skärper exportmetoderna kommer intäkterna att krympa och vi kan inte längre finansiera ny teknik. Vi kommer att sakta ner och vårt försvar lider.

Denna produktion är billig men säljs som en motivering, om inte den enda, för att 80-90 procent av militärproduktionen i Norge ska säljas ur landet. Det mesta går till Natos allierade och andra naturliga partner. Till exempel Oman, som handlar för miljarder i Norge.

Vi avslutade affären när regeringsombud dödade och fängslade journalisten Jamal Khashoggi inne i Saudiarabiens konsulat i Istanbul.

Våra exportbestämmelser anger att vi måste ta hänsyn till demokratiska frågor och människorättsfrågor i de länder vi exporterar till - och det gör vi också. När det gäller Saudiarabien, som vi har kompletterat med militär utrustning i ett antal år, fast varken vapen eller ammunition, avslutade vi affären när representanter för myndigheterna dödade och delade journalisten Jamal Khashoggi inuti det saudiarabiska konsulatet i Istanbul. Då slog de mänskliga rättigheterna för de norska myndigheterna.

Ingen talar om slutstationer

Kapten Oda Skar är chef för NRK Radioteatrets militära operation i Irak. Hon är från Raufoss. Familjen arbetar på vapentillverkaren Nammo, ryggraden i lokalsamhället. Hon möter familjens produkter på fältet och det resulterar i dödsfall för civila irakier och en norsk soldat. Tvisten sås sålunda till Oda, som börjar intressera sig för principerna bakom den norska vapenhandeln. Det är inte populärt varken på Raufoss eller i regeringen.

För mig som växte upp på Raufoss är detta gamla nyheter. Ingen i branschen diskuterar under lunchpausen om vart nästa transport ska gå. Fackföreningen är perfekt i linje med de mest pågående säljarna. Vi säkra jobb och vill inte ha information om slutstationer. När oljealdern är över kan vi överleva krig - om vi svänger höger.

Vapenindustrin är en börda

Inte alla vändningarna i serien är lika realistiska. Oda Skar har en barndomsvän som arbetar i regiontidningen Oppland Arbeiderblad. Vännen vill driva kritisk journalistik och vill ha information från Oda. Realitys Oppland Arbeiderblad är grovare mot dem som ifrågasätter hörnstenens företags praxis.

Raufossinger upplever stressen med att leva i vapenindustrin och finner inte möjligheter att ta upp temat. Det är tabu.

För ungefär två år sedan skrev jag boken Fred är inte det bästa, som handlar om vapenhandel och psykologin i ett krigsherrat samhälle. Jag förväntade mig reaktioner, men förväntade mig inte att redaktören i den regionala tidningen skulle låta en av hans betrodda journalister slakta det och kasta tvivel om mitt ansvar. Publikationen uppfattades som ett förråd mot Raufoss-samhället, och tidningen reagerade omedelbart innan andra kunde kommentera.

Efter det tickade en e-post efter den andra in med mig, gripande berättelser från grovkastningar som upplever stressen att leva i vapenindustrin och som inte kan hitta möjligheten att lyfta temat. Det är tabu.

Skamligt politiskt teater

Ammunitionsbranschen är en generös sponsor av skidåkare och skidåkare. Medan Raufoss Football klättrade i divisionerna, med goda resultat på Nammo Stadium, godkände UD ammunitionsexport till Förenade Arabemiraten.

Norge ska inte sälja militär utrustning till länder som är i krig, inbördeskrig eller där krig hotar, därför exporterar vi inte till regeringen i Jemen. Utrikesministeriet tyckte emellertid inte rimligt att Emiraten, som kriger mot suppleanter i Yemen, påverkas av våra strikta regler. Inbördeskrig med lemlästade barn och fejd mellan klaner, det var värt att försöka.

Först efter två och ett halvt år av krig och protester från humanitära organisationer drogs exportlicensen för ammunition tillbaka.

Gjord i Norge
Tillverkad i Norge

De norska myndigheterna har förvirrat oss i en situation där vi i allt högre grad gör branschen beroende av inkomster från Sheikh-imperiet och krigszoner, i strid med avsikten med exportbestämmelserna. Indien är nu ett fokusområde. Vem kommer att få oss ur denna hängmatta?

I en scen i Tillverkad i Norge säger utrikesministern: "norska soldater med sin närvaro skapar stabilitet i Mellanöstern." Här tar manusförfattaren kornets verklighet. Vi bevittnar en skamfull politisk teater, och vapenhandeln är en del av stycket. Det tjänar inte norska intressen.

Läs utdrag från Hoels bok Fred är inte det bästa.

(Illustrativt foto: Pixabay)

Prenumeration 195 kvartal NOK